Ja, det är frågan? Ska jag hyra ut mitt hus eller inte? 

Jag & Tonie har haft lite funderingar ang detta lite fram & tillbaka eftersom vi har varsitt hus & det känns som det blir dubbla & framförallt höga kostnader att ha båda husen. Därför funderade jag på att hyra ut mitt till någon/några skötsamma personer.

Är ju massa att tänka på samt regler som hyresvärd, tål att tänkas på....I detta läget tänkte jag ju flytta till Tonie då som bor mitt ute på landet med stall och grejer, han har inget brinnande hästintresse själv, men han hyr ut sitt stall till andra :-) I nuläget finns 4 hästar inhyrda, 2 boxar är lediga för uthyrning, får väl se om man hittar någon schysst person som kan hyra det & betala för sig.

Känns bättre att bo där med alla hundar som kan springa lösa m.m

Nedan bilder på Tonie´s hus, 2 härliga vinterbilder & en höstbild från altanen:

I helgen va de utställning för Gombo, den allra första! Jag va dock halvrisig, men tvingade mig dit ändå, det handlade om en uppvisning på 10 min, så de va bara ett måste eftersom vi gjort anmälan dit.

Va en leonbergerspecial i Motala med en dansk domare & de gick bra för att vara första gången , 147 leonberger totalt & 22 valpar varav 13 hanar & vi fick en 5:e plats :-)

Domaren gav följande kritik ;

Hanvalp med god storlek, svart mask, passande stop, kunde önska en aningen mörkare ögon.

Välplacerade öron, passande förbröst, god kropp, medelkraftig benstomme med acceptabla vinklar fram & bak.

Utmärkta rörelser för sin ålder. God päls & färg. Vänlig & uppmärksam i temperamentet.

Slutresultat från domaren; En hedrande reservplats, placering 5.

Vi fick en väska med lite presenter, de va kul! Så nu har man fått lite blodad tand ;-)

Idag när jag vaknade hade jag knappt någon röst, hes, dundrande huvudvärk & dragit på mig en hosta :-/ Bara att kurera sig & bädda ner sig igen!

/Mariette

Mitt liv slogs i spillror när jag va 23 år, fick beskedet cancer. En elakartad cancerform som heter Hodgkins Lymfom. Drabbar oftast yngre personer. Jag genomgick 6 mån cellgiftsbehandling & 5 v strålbehandling. Idag är jag glad att jag lever & tacksam för livet. Har blivit stark i mig själv efter detta & insett att ingen ska ändra på någon människa & man ska vara rädda om varandra istället för att snacka massa skit som många gör, en dag kan allt vändas fort & då kan allt även vara för sent.....Tänk på det.....

Här följer min berättelse:

HERR HODGEKIN GÖR ENTRE.

Vårsolen skiner ner på mig från en klarblå himmel, där jag sitter i min trädgård, men den värmer inte. I alla fall inte in, dit den behövt värma, till min iskalla själ.
Små gröna skott börjar sakta arbeta sig upp ur rabatten. Livet frodas överallt omkring mig, fåglar kopulerar under vilda tjut på grannhusets tegeltak, citronfjärilar dansar över brännässledjungeln, hunden skäller glatt. Ute är våren i full blom och det är bara i mitt inre som destruktionens höst pågår, mina små eländiga celler har påbörjat en idiotisk kamp mot sig själva. Helt utanför min viljas kontroll har min kropp påbörjat kriget mot sig själv. Jag försöker värma mig med kaffe och det hjälper, men bara för en kort stund, sedan är kylan tillbaka igen. Min själ är inlåst i en glasbur och helt avskärmad från livet som pågår. Min fattningsförmåga är satt ur spel. Jag begriper inte riktigt hur det gått till, det har gått för fort. Han stod där och väntade, innan jag hann reagera gav han mig en riktig råsop i mellangärdet. Det tog så illa att det kommer att ta lång tid innan jag kan räta på mig igen. Herr Hodgkin, den gamle spjuvern, slog till direkt utan någon förvarning. När jag tänker efter, minns jag, att jag har sett honom smyga omkring här i knutarna förr, och en gång, tror jag att han till och med hade mage att knacka på min dörr, för att sedan springa och gömma sig. Men nu har han gjort entre. Obönhörligt har han slagit sig ner i mitt liv och allt jag kan göra är att försöka fortsätta som normalt. Men vad han inte vet, är att jag tagit kontakt med några väl etablerade exorcister, som skall driva honom på flykten igen. Men det blir till ett dyrt pris. Han sitter där och tjatar och vräker ur sig, tills jag blir trött och irriterad, och då skrattar han mig rakt upp i ansiktet. Han är fräck och tar ingen hänsyn, men jag ska nog ge honom, han ska få igen. Jag ska tvinga honom att respektera mig.

Djupt inne i mitt inre pågår hans verk, det cirkulerar i min kropp och förökar sig på min bekostnad. Anticimex har avgjort vilka metoder de skall använda för att driva ut Herr Hodgkin ur min kropp, de har knåpat ihop de lämpligaste kombinationerna av rävgifter som pumpar in i mina vener. Senapsgas och små blå alger från Norska Ishavet är två alternativ. Mirakelmedlet kortison är ännu ett. Visst är det härligt att få smaka på lite CHOPP, MOPP och FLOPP eller vad det nu kallas. Tänk att få i sig lite kromosomförändrande skit, äntligen kan man utropa; Nu muterar jag mig ! DNA-molekylerna förhindras i sin delningsprocess och celler dödas.
Vetskapen om att Herr Hodgkin regerar över mitt fysiska inre är inte lätt att bära. Som en envåldshärskare, förslavar han mina små stackars friska celler och påbörjar en nedbrytning av mig. Det känns redan som om han håller på att ta över mitt själsliv också. Genom smarta schackdrag manövrerar han helt enkelt ut mina försvarsmekanismer, som den brutalaste KGB-agenten, han bryter snabbt ner mina murar och ockuperar med ett iskallt grin i min hjärna. Magen surrar av en begynnande ångest. Jag försöker att djupandas för att lugna ner min stressade kropp men det hjälper inget vidare . Förgäves försöker jag fly undan in i alternativa världar, men böckerna har tappat sitt grepp då orden flyter långsamt och osammanhängande, likt en gröt av bokstäver utan betydelse. TV´n fungerar aningen bättre, den kräver inte samma engagemang, det duger att stirra tomt in i bildrörets ljusspel och bara ta emot.

Idag är det röntgendag. Igen. Än en gång ska jag föras in i den jättelika kamerans trumma och under en obestämdbar tidsrymd ligga där och lyssna på maskinens hackande utombordarläte. Idag ska jag dessutom dricka kontrastmedel. Härligt. Undra hur det smakar. Som en grogg kanske ? Härligt uppfriskande och underbart berusande. Eller som en kopp svart, hett kaffe, som bränner till i gommen och värmer upp inälvorna. Knappast. Jag misstänker att det kommer att smaka som en kallsup. En kallsup på en liter. Kanske lite segare, som om man råkar svälja brunalger eller en liten manet, när man badar i havet. Ja, fy fan, två timmar innan själva undersökningen skall det påbörjas. Det är kanske inte så farligt, men när allt radas upp på led, det ena efter det andra, blir varje liten beståndsdel en förargande faktor.

Än så länge mår jag bra, jag känner mig inte det minsta sjuk. Det är med blandade känslor som jag ser fram emot det första behandlingstillfället. Visst är jag rädd, nervös och frågande. Hur kommer det att kännas när skiten sakta droppar in i mina vener. Hur illa kommer jag att må. Det är lika bra att förbereda sig på att man kommer att spy som en katt. Trött och irriterad. Det kommer att bli jobbigt för mig, men kanske ännu jobbigare för min sambo, jag undrar om han kommer att stå ut. Hur väl förberedda vi än är så kommer den första behandlingen att bli som en chock. Ett nytt slag i magen. Det går an att vara sjuk när man inte upplever sig sjuk, men när behandlingen bieffekter träder in kommer livet att förvandlas till ett helvete för alla inblandade. Den oro jag känner inför behandlingen börjar nu ta psykosomatiska uttryck, det hugger till och känns onormalt lite varstans i kroppen. Det går inte längre att avgöra vad som är fantasi och vad som är verklighet.
Oron inför behandlingsstarten börjar nu accelerera. Jag är inte direkt rädd, bara lite nervös. Hur dåligt jag än kommer att må efter behandlingen, ska det ändå bli skönt att få det gjort, det kommer att kännas lättare när man vet hur kroppen reagerar.

Dagen D.
Domedagen.
Idag får jag beskedet. Hur hårt har Herr Hodgekin slagit mig ? Hur djupt har hans onda kraft nått? Nu har exorcisterna i de vita rockarna sammanträtt och kommit överens om en strategi om hur de skall driva ut honom. Idag ska de meddela mig. Jag vet dock, att han har grävt djupa försvarsställningar i min jord. Det kommer att bli en hård kamp. Stenhård.

Det jag verkligen är rädd för är att jag inte känner något. Ingenting. Ingen sjukdomskänsla, ingen fysisk smärta eller värk, ingen sorg och ingen förtvivlan. Ljuger jag så väl för mig själv att jag lyckas förtränga mina sanna känslor eller har jag inte tid att känna dem. Skulle mina försvar bryta ihop, skulle det innebära en allmän kollaps, jag tvivlar på att någon skulle orka med mig då. Än så länge måste jag vara stark, min sorg får komma senare. För när jag är ärlig mot mig själv kryper den fram ur sin vrå, sorgen, och tynger mitt sinne. Vreden och sorgen går hand i hand, men om jag släpper fram dem helt, är jag rädd att förlora kontrollen. Då vet jag inte vad som händer.
Hur bra oddsen för ett tillfrisknande än må vara, så finns det alltid ett men, och detta men växer sig större för varje dag som passerar. Jag är rädd att jag skall förlora ; Kriget med mig själv.
Det är en orättvis kamp, jag måste stå emot min egen kropps revolution, mina försvarsceller vill inte ha mig längre. Det enda som jag kan hoppas på är att varje slag som inte dödar mig, gör mig starkare.

Domen har nu fallit. Herr Hodgekin har nått stadie tre av fem….stadie fem är det dödlig utgång på…... I morgon går startskottet för behandlingen. Det är ABV-dags.

Den sugande och surrande känslan i magen har lagt sig en aning. Huvudvärken har även den bedarrat och tröttheten börjar gå över. Något illamående har ännu inte uppenbarat sig. Det har nu gått nio timmar sedan den första plastbehållaren med Vepesid började att droppa in i min kropp. Två och en halv timme senare hade även Adriamycin och Bleomycin passerat genom den lilla plastkanylen och dess seriekopplade trevägskranar.

Tjoho, I Love kortison !
Vaknade idag, pigg och utvilad. Efter att ha gjort ett patetiskt försök till att somna om, så hoppade jag upp efter en kvart. Visst, jag var kortisonhög, men humöret var på topp. Jag tror inte jag har mått så bra på evigheter. Smått maniskt hyllade jag cytostatika i allmänhet och ABV- kuren i synnerhet, som ett mirakelmedel som varje människa borde få prova. Hungrig som en svältfödd varg kastade jag mig, senare på dagen, över spisen och slängde ihop en delikat supé av gamla matrester och frossade i flott och salt. Jag njöt med alla sinnen och avslutade måltiden med en ljuvlig rap a´ la Homer Simpson.

Kommer jag att klara av detta ? Vägen är full av uppförsbackar. Magen vill vrida sig ur bukens grepp och fly. Jag vill gråta men har inga tårar kvar, de brändes nog bort av Adriamycinet.

Ilskan bubblar i mina kroppsådror. Jag vill slåss och förstöra. Ilskan börjar kanaliseras till allt fler föremål i min närhet, den stackars katten flyr ut ur rummet med några pennor flygandes efter sig, därför att han råkat påkalla min uppmärksamhet i ett olämpligt ögonblick. När sedan min sambo påpekar att jag kunde gjort lite saker under dagen som jag varit hemma, bryter det totala vansinnet ut. Irritation, ilska och besvikelse ligger i kroppen och maler.

Dag åtta efter första förgiftningen är det dags igen. Skönt. Sedan har man klarat av ytterligare ett steg på vägen. Då ligger första kuren bakom mig och är förpassad till historien. Jag kan nu planera min behandlingsdag lite bättre än sist, för jag besitter nu vetskapen om hur min stackars kropp reagerar.
Varför, kan man då fråga sig, skall man genomlida detta elände ! Har jag gjort något fel ? Är detta straffet för ett gruvligt brott jag inte kan påminna mig ha gjort ? Har min blotta närvaro retat ödets gudinna eller någon annan halvimpotent gudomlighet som beslutat sig för att krossa mig. Eller är det en satanistisk prövning ? Skärselden ? Kommer jag ut ur detta cytostatikarike som en renare människa ? Blir jag benådad av Kung Hodgekin och slipper brännas på bålet eller kommer bödeln från Lymfomia att låta sin yxa falla ?

Operation kalhygge ägde rum idag. Hårtrimmern talade. Efter att ha vaknat med en diffus värk i hårbotten och fått en nypa hår i handen, kände jag att det var dags att föregå Adriamycinet och själv bestämma över mitt håravfall.
Människor stirrar förskräckt……” Skinhead, skinhead running from the law…….”
Det injagar förvisso en viss respekt hos omgivningen, men det är inte den sorts respekt jag eftersträvar direkt. Jag gör nu mitt bästa för att se ut som en from och snäll liten flicka.

De senaste dagarna har det börjat gå upp för mig att det som jag innan behandlingsstart upplevde var en sakta pågående infiltration av Herr Hodgekin. Tröttheten och bristen på inspiration var direkt orsakat av honom. Huvudvärken och den försvunna kreativiteten berodde inte på stress eller tidsbrist, det var hans små, smutsiga fingrars verk som höll på att bryta ner mig. Bevisen för detta står att finna i min nu ökade lust till allt, till att diska, städa, fika, träna, festa, skriva, arbeta och allt annat som jag tidigare saknade.
Processen har fortskridit så långsamt att den aldrig riktigt märkts förrän nu, när hans verk håller på att slås i spillror. Trots att jag nu regelbundet får olika cellgifter med allt vad det innebär, mår jag nu mentalt bättre än på länge. Jag upplever en inre styrka som är på gränsen till religös. Visst går humöret både upp och ner, men grunden i den mentala byggnaden är mycket piggare och fräschare och hållfastheten verkar betryggande.

Förgiftad igen. Och tröttare än någonsin. Seg i både kropp och själ. Försöker att gå ut med soporna, vilket slutar i fysiskt fiasko, när jag tvingas stanna för att hämta andan, ett par gånger. Närminnet har seglat helt in i dimman. Jag kommer knappt ihåg vad jag gjorde för ett par dagar sedan, eller vad som blivit bestämt att vi skall göra i morgon. En mental katastrof. En istid. Jag försöker att läsa, men reflekterar inte över ordens innebörd, och tvingas börja om igen. Efter ett par försök ger jag upp.

Diskuterade i går med min läkare om när och hur en eventuell friskförklaring går till. Hon förklarade då att det finns inget sådant, utan endast ett behandlingsslut,
( uppehåll ! ), vartefter regelbundna kontroller kommer att fortgå livet ut.
Det känns extremt uppiggande…………

Tjo!

Har nu sökt nytt jobb inom Karlstad Kommun, behandlingsassistent/boendestödjare till ett nytt boende som öppnar i April. Va personer med psykiska problem samt olika former av missbruk som skulle bo på de boendet. Får väl se om intresse finns.....Risken är ju att det är asmånga som söker det, men söker man det inte så får man heller inte chansen ;-)

Men jag tror inte att min chef inom personlig assistans vill släppa mig.....De e ju så måna om att jag ska jobba kvar & jag har aldrig varit övertalig längre än 2-3 v när någon brukare gått bort som jag jobbat hos, de har minsann fixat första bästa till mig medans flera av mina andra gamla arbetskamrater ännu är övertaliga.....Men det är kul att veta att man är duktig på sitt jobb & att de är måna och vill ha mig kvar :-)

Förra året fick jag erbjudande att jobba på IVA ( IntensivVårdsAvdelningen ) detta tack vare min chef i kommunen som gav referenser åt dom på sjukhuset, men jag tackade nej eftersom jag behövde vara lite ledig också.....

I helgen blev det dessutom en oplanerad utgång med Jonas som vi hade bjudit hem på middag, jag hade lagat mangochutney-kyckling och så softade vi med lite vin, sedan hakade vi med Jonas ut, hamnade på Blå och gick sedan vidare till Harrys, inget favvoställe för min del, men de dög & jag hade askul & jag va ute helt osminkad för en gång skull, och fick väl lite fundersamma blickar från nerspacklade stackars tjejer som inte vågar gå ut/visa sig utan smink.

Jag e nöjd med mig själv iallafall, synd att inte fler vågar vara nöjda med sig själva. Och de va såååå gött att bara krypa ner när man kom hem utan att behöva tvätta av sig en massa klet, tycker för övrigt att huden blir förstörd/rynkig av all kosmetika/lotions m.m därför sminkar jag mig så sällan. Får ju visa leg på Tempel när de är 20-23 årsgräns samt på bolaget flera gånger....& jag blir 35 i år.....Jag gläds med det varje gång :-)

Börjar få lite "nerver" inför hundutställningen till helgen.....Blir en tidig resa, men vad gör man inte för sin guldklimp till Riddare ;-)

/Mariette

Nu är 4 nätters jobb avklarade & de har gått kanon! 2 nätter på neurologen/hjärnskadeteamet & 2 nätter på mitt ordinarie jobb i kommunen.

Ska kolla mitt schema hur det ser ut så jag kan boka upp mig på att rida "Indy", vi är ju 2 medryttare på honom så vi får kompromissa ;-) lättare för mig att kunna rida lediga dagar efttersom man sover bort i stort sett hela dagen då man är i en arbetsperiod.

Idag kommer Kärleken hem, blir nog en bio i kväll & i morgon ska hockeynissen Jonas Frögren komma på middag hos oss. Är ju Bo & Leva mässa i helgen också som jag vill åka på....kolla läget i dessa tider med allt som har med boendet & dess kostnader & göra m.m Man kanske kan få lite tips....Måste erkänna att jag är stolt som har ett alldeles eget hus själv, många tror att man som tjej har tummen mitt i handen, men man kan inte dra alla tjejer över samma kant ;-)

Har idag även fått hem papper från Örebro Kennelklubb, ska ju dit den 20 feb med Gombo på Inoff. Utställning, I hans klass tävlar sammanlagt 76 hundar, varav 12 st är leonberger. Men innan dess är det utställning i Motala den 13 feb, en rasspecial för leonberger, 147 hundar anmälda sammanlagt, varav 22 st valpar, 13 hanar & 9 tikar. Får väl se hur det går, Tonie får vara fotograf ;-)

Ne, nu ska jag städa, diska & fixa, ett ont måste när man har ett boende, men ack så gott när det är klart! Bilderna nedan är från mitt nyrenoverade badrum :-)

Ja, då jobbar man 40 tim på 4 dagar, sliter på både kropp & själ, men man måste ju för att få livet att gå runt.....Senaste elräkningen va inte att leka med, ibland ångrar man att man har ett eget hus, men man har igen de på somrarna. Tänker inte sälja mitt hus om jag flyttar permanent till Tonie, tänker då hyra ut de istället till någon trevlig familj eller par.....Kommer dock vara noga med vem som får hyra.....Flera ref kommer att krävas.....misstänkt drogfolk går FETBORT! Hatar droger, har aldrig testat & är så stolt över det :-) *Klappar mig själv på axeln* Och ingen i min närhet/familj får göra de heller för jag tvekar inte att göra en anmälan om narkotikabrott oavsett om det är mina egna bröder, syskonbarn m.fl

En bekant till mig i Dalarna har en basjkirhäst som hon vill ha ut på foder, en snygg valack som tidigare varit avelshingst. Hade jag haft råd hade jag tagit honom direkt, han e gudomligt vacker.....& snäll. Hennes dotter på 5 år har galopperat på honom & hon själv hoppar barbacka & rider bettlöst på honom :-)

Mina vovvar har de bara bra, ( kallar även Tonie´s hund Etna för min hund ) de håller alla sams, även när de äter märgben, inte ens Etna är aggressiv längre som de påstods då hon åt ben, min tik Zorba har nog fått Etna i balans....säger inget mer så har jag inget sagt, trygga hundar får automatiskt ett stabilt & balanserat psyke & då håller hundar automatiskt sams....svårare än så är det inte ;-)

De sades ju att Etna var rädd för kompostgaller & dammsugare också....Jisses.....har jag inte märkt av för fem öre, jag kan t.o.m dammsuga henne när hon fäller och hon kliver över kompostgaller hemma om de ramlat ner på golvet. Så med de kan jag bara säga att hon måste varit väldigt otrygg innan.
Känner mig grymt stolt över att jag & Zorba fått Etna till att må bra :-)

*Bilderna; hundarna tillsammans i full märgbensätning* :-)